Tjejen

För drygt fem år sedan, då min dotter var nio månader, fick jag ett erbjudande om att överta en häst. Och som häst-tokig gammal ridtjej, med betoning på tokig, så tyckte jag att det var alla tiders.
Jag och sambo åkte och tittade på hästen och jag provred. Trots att hästen inte tog ett steg med ryttare på utan att en kompis, läs annan häst, var med så beslöt undertecknad att det var värt att chansa på.

Under vetrinärbesiktningen drogs undertecknad som en liten trasa, hängandes i grimskaftet, efter en mycket bestämd vild häst som mycket klart visade att hon tyckte att dragklossen kunde hitta på andra aktiviteter och låta henne vara ifred.

Den första tidens ridning bestod i att jag stod och med starka bestämda tag höll fast henne med dubbelgrepp i tränset alltmedan sambon, som är mycket smidigare, snabbt kastade upp sig på sadeln innan vildvittran fick chansen att ställa sig på bakbenen eller bocka av ryttaren.

En annan spännande aktivitet vi övade på var att lyfta hovarna. Det var en mycket svettig sysselsättning.

Ytterligare en sak som vi snabbt kom i kontakt med var oväntade kostnader då vildvittran dagarna efter vetrinärbesiktningen på något konstigt sätt lyckades att spetsa sig själv i bogen på en gammal gren i hagen. Efter flera dagars smärtbehandling och veckors medicinerande började tjejen så lita lite på dragklossen.

Nu för tiden är vi väl inte alltid ense om vart vi skall gå. Det kan finnas stora stenar, rinnande vatten, skördetröskor, vita blommor som vajar i vinden eller varför inte grisstallar på de vägar jag tänkt mig eller något annat som hon INTE tänkt gå förbi men oftast kommer vi överens om att det nog går bra i alla fall-trots fobier mot ovannämda tingestar.

Vi är i alla fall så gott som alltid överens om att vi skall ut på tur. Det är ju det där med broms och mygg...men en härlig höstdag efter frost..så är det finfint med en lång tur.

Väl mött,

Petra & Filippa